Sådärja!!!

Tjolahopp!!!
Nu har det blivit lite finare här hoppas jag.  Blev inspirerad av Jenny & Sara...så nu kanske det är på tiden att börja skriva lite här, vilket jag tänker på alldeles för ofta, men gör alldeles för sällan.
Problemet är att jag har alldeles för mycket i huvudet och alldeles för svårt att få någon ordning på allt för att lyckas skriva ner det så det låter vettigt. Sedan går det så lång tid och då blir det ju inte precis mindre att skriva om så då blir det helt enkelt för stort projekt. Ond cirkel helt enkelt...story of my life typ.

Ja var ska jag börja...kanske skulle ha läst senaste inlägget som blev skrivet i mars (!!!) tror jag bestämt för att se var jag var i livet då :-p Men men...
Vet inte ens om jag har några läsare kvar, men det kvittar egentligen. Jag skriver mest för min egen skull...
Ja hur som helst...vad har hänt sen mars...Ja jag fick ett nytt jobb i början på året, är fortfarande kvar där och trivs rätt bra. Det var väldigt jobbigt där före semestern, men som tur var hann det lösa sig nästan helt innan jag gick på semester så det känns inte så jobbigt att gå tillbaka på onsdag.

Ja som sagt så är semestern/föräldraledigheten slut på onsdag och verkligheten börjar igen. Det ska faktiskt bli otroligt skönt att återgå till vardagen igen. Den här sommaren har varit rätt tuff på många sätt. Gick på semestern den 21:a juni, åkte ner till Dalarna samma dag med mamma och barnen. Bodde med henne, Stefan och hans barn hela första veckan i Vikarbyn och försökte hela mig lite, både själsligt och fysiskt. Det tog väl ca 1 vecka innan jag orkade rycka upp mig. Var bara så otroligt trött och orkeslös och mådde illa. Så jag missade brorsans 30 års fest och midsommarfirandet tyvärr. Men efter midsommarhelgen tog jag mig i kragen och började träffa lite folk. Hann som vanligt inte träffa alla jag ville träffa, men man kan inte åka runt hur mycket som helst med flickorna. Dom hade sååå otroligt kul, men de blev väldigt trötta varje kväll :-)
Ett av de härligaste ögonblicken var när vi stannade till hos pappa på blixtvisit. Han hade varit sjuk så vi hade inte hunnit träffa honom. Efter en härlig middag med extramamma Ulla och Linnea stannade vi till i Bäck och när Leia fick se sin morfar hålla på med traktorn vart hon så till sig att hon bara stod och hoppade på stället, jätteotålig och ville inte vänta på att han skulle stänga av traktorn. Sedan flög hon upp i famnen på honom och stannade där! =) Där ligger man i lä, är morfar i närheten duger ingen annan.
Kort sammanfattning: Jag och flickorna var i Dalarna 2 veckor och det var väl ungefär 49 veckor för lite på ett år eller 351 dagar för lite/år. Faaaan vad jag vill flytta hem igen. Har verkligen försökt trivas här, men det går inte...det fattas för mycket...min familj bl.a, mina underbara vänner, släkten...Det hade varit så otroligt underbart att bara kunna åka och krama om dom bara för man känner för det och inte sitta i en bil 12 timmar först. Jag är livrädd att jag kommer sluta som en riktig bitterfitta som bara gnäller och klagar på allt och inte har vett att uppskatta det positiva i livet.
Har dessutom haft en riktig svacka sista tiden pga olika saker.
Fick reda på att min älskade faster hade cancer när jag kom ner till Dalarna och nu...hon gick bort i lördags...;-( Jag är väldigt glad att jag bestämde att vi skulle ta en tur till Bäck igen istället för att åka hem på lördagen den sista helgen vi var nere. Jag hade dessutom sådan tur att hon var hemma den dagen så jag fick krama om henne och prata lite med henne. Men det gör ont, hon gick bort alldeles för tidigt och det gick så himla fort. Jag förstod inte att det skulle gå så fort, vill inte riktigt förstå...
Jag kommer ihåg när jag sov över hos henne och Reijo när dom bodde i Skräddarbacken. Jag tyckte det var så kul att det bara var jag som var där, utan syskon och allt var så spännande...dom bodde ju i lägenhet och jag hade nästan aldrig sovit borta då...men där gick det bra...och så fick jag titta på Skurt på morgonen på 3:an. Nu slipper hon i alla fall ha ont mer... ;-(

Nu åker allt runt i huvudet som små bisvärmar så jag ska försöka stänga av så jag kanske kan somna någon gång inatt.
Vet inte än om jag ska fortsätta ha bloggen helt öppen, beror på hur mycket jag får för mig att skriva...
Jaja, det märks, den får vara öppen nu i alla fall. Egentligen har jag aldrig några problem med att folk vet allt om mig, har alltid varit alldeles för öppen och utåt med allt...det har varit både på gott och ont...


Fan också...höstdeppen kom tidigt i år...